Mest frånvaro på närvarolistan när det gäller www.svenskk.se – ja, här är jag men nu back in business. Min frånvaro har självklart en förklaring men jag vet dock inte riktigt hur jag ska förklara den för att den ska gå ut på rätt sätt. Men det handlar helt enkelt om det här med att skriva. Jag vill kunna skriva precis det som finns inuti mitt huvud och mitt hjärta. Men då kommer vi till den punkt som gör allt svårt och det är att vem som helst i hela världen som har tillgång till Internet kan läsa precis det jag skriver. Det är både för och nackdelar. Jag delar mer än gärna med mig av mina åsikter, tankar och funderingar kring saker men samtidigt kan personer som läser ta det hela på fel sätt. Självklart står jag för vad jag skriver men samtidigt så ser man mer och mer att personer far illa till både i vardags- och arbetslivet när det kommer till det här. Jag säger absolut inte att jag skriver någonting opassande men man vet ju aldrig hur andra uppfattar saker. En sak jag skämtar om kan en annan person uppfatta helt fel vilket då skapar ett missförstånd. Och vem vet, vissa saker kan även vända sig mot mig. Självklart har jag tänkt på det här tidigare också men jag tycker att det är så sjukt. I Sverige så finns det något som så fint som kallas yttrandefrihet dvs. att man har rätt att fritt framföra åsikter i både tal och skrift. Men samtidigt så går det där emot. Jag kan inte beskriva det bättre än så. En resumé av det hela är alltså att jag stör mig på att hela tiden behöva tänka efter innan jag skriver någonting. Klart slut.

Det finns en sak som bekymrar mig gällande alla hotellrum runt om i Sverige. Jag vet dessutom inte hur jag ska formulera all text här utan att någon ska behöva känna sig kränkt. Nu undrar väl ni förstås vad det är jag tänker på och jag själv tror faktiskt att ni egentligen vet. Jag menar jag kan ju inte vara den enda som har bott på ett hotell utan att ha märkt någonting konstigt. Till sak, det är bibeln som jag syftar på. Har funderat och funderat men jag kommer verkligen inte fram till varför den har fått en sådan stor plats i vår vardag, arbetsdag, ledighet osv. Varför? Bibeln är verkligen ingenting som intresserar mig. Jag skulle aldrig läsa den då jag i ärlighetens namn inte ser något större intresse av det hela. Jag är inte kristen. Det finns ingen Gud så enkelt är det. Hade nu Gud funnits så hade inte världen sett ut som den gör. Sjung ut, har jag inte rätt? Dom få personer som vill ägna deras hotellnatt åt att läsa bibeln kan väl för i helvete ta med sig en egen. Dom ska bort från hotellrummen. Jag skulle kunna sträcka mig till att dom i värsta fall skulle finnas till låns i receptionen men inte en enda på hotellrummen. Det är ju faktiskt ett bra alternativ eller hur? Jag ska skriva det en gång till, Gud finns inte, bibeln är ointressant. Vill jag läsa någonting så kan dom väl lägga in lite inrednings- eller modetidningar till mig i stället för den där gamla boken.

Jag tror absolut inte att jag är den enda som har reagerat på alla yngre barn som springer runt med dessa träningsbyxor. Och om det nu mot förmodan är någon som rynkar på näsan och inte alls har sett dessa så måste jag ställa frågan, vart i helvete håller du hus? Det går inte en enda dag utan att jag ser dessa byxor på antingen en tjej eller kille. Dom verkar lika populära hos båda könen om man säger så. Till min förvåning så läste jag även på Sundsvalls Tidning att dom har fått tre namn. Sundsvallsbyxa, fjortisbyxa och stuprörsbyxa. Det andra och tredje namnet kunde jag faktiskt ana men just Sundsvallsbyxa fick mig att rynka på näsan. Niklas Sjödin på Intersport har aldrig sett någonting liknande – Den är stekhet i Sundsvall, säger han. Tydligen har dessa byxor satt sig på kartan. Även andra städer har vaknat till liv i första hand Sundsvalls grannstäder men också Norrköping, Linköping och Stockholm visar upp ett nymornat intresse. Ett intresse för vad undrar då jag, ett par träningsbyxor? Smaken är olika. Jag skulle absolut kunna tänka mig att ha ett par sådana träningsbyxor bara för att dom är läckra, slappa och säkert sköna. Men att använda dom så pass ofta som alla andra gör är helt klart ett nej hos mig. Men som sagt, nu är jag nöjd. Äntligen har jag fått ett svar på varför alla gå klädd i dessa. Dom är populära (läs: hos dom yngre).

Jag har tänkt på en sak när det gäller filmer, främst skräckfilmer.. När man var liten så ville man väldigt gärna se en skräckfilm. Både mamma och pappa talade om precis så som alla andra föräldrar gör att man inte ska se den typen av film för då får man bara mardrömmar. Vad föräldrar säger går oftast in i ena örat och ut ur det andra. Jag var helt klart nyfiken och jag trodde att jag klarade det. Man brukade ofta kolla på skräckfilmer i smyg. Som en säkerhet hade man alltid en kudde eller ett täcke i närheten som man kunde hålla för ögonen med om det blev för läskigt. Vissa stunder kändes det som att kudden eller täcket var filmen. Jag menar, det var ju den/det man såg mest. Hur som helst så tror jag att man skulle ha lyssnat mer på sina föräldrar för att kolla på en skräckfilm när man är liten är inte bra. Inte i mitt fall. Det resulterade i precis det som mina föräldrar hade varnat mig för dvs. mardrömmar. När jag blev lite äldre så var skräckfilm någonting jag verkligen tyckte om. Att sätta på en skräckfilm en sen fredag kväll och krypa ner i sängen eller varför inte soffan var någonting jag verkligen såg fram emot. Men nu är det helt klart annat. Jag vill verkligen kolla men jag är livrädd för att bli rädd. Jag försöker oftast att undvika att se dom på kvällarna. För mig känns det betydligt mer tryggt att kolla på dessa filmer mitt på ljusa dagen. Kalla mig töntig men så här är jag. Är det så att jag ser en skräckfilm på kvällen så inbillar jag mig en massa saker då jag ska gå och lägga mig. Ni vet det där typiska då man måste kolla en extra gång under sängen för att vara säker att det inte är någonting där. Eller stänga alla garderober för att vara säker på att det inte är någon där inne som kollar på en. Det är sjukt. Jag har svaret, det hela har med åldern att göra. Kors i taket, jag sa det helt själv. Jag håller på att bli gammal.

Tänk att det finns flera hundra, tusen, miljoner, miljarder personer där ute i världen som spenderar minuter, timmar, dagar åt att göra uppdateringar på sin hemsida. Hur sjukt är inte det egentligen när man tänker efter, riktigt sjukt. Och hur intressanta är då dessa uppdateringar, oftast noll gånger noll. Man läser om hur vissa personer har det, vad dom gör, att dom har gått ut med hunden sin som har skitit ner halva kvarteret osv. Jag är inget undantag jag gör precis samma sak dvs. skriver om mitt liv. Ointressant eller inte, folk läser. För mig är dessa uppdateringar någonting jag gör för att jag inte har någonting bättre för mig. Eller nu ljuger jag, jag har säkert visst bättre saker att göra men det är kul. Det är kul att skriva och dessutom är det ännu roligare att folk läser. Ett stort plus är att min familj och min släkt kan läsa hur jag har det. Man träffas ju kanske inte så ofta så då är det här perfekt. Avbryt mig inte, jag vet redan att det finns telefoner men att sitta och ringa runt till varenda person är väl inte så speciellt lyckat för tillslut vet man inte vad man har sagt till alla.

Nåväl, om man bortser från alla dessa vardagsuppdateringar så finns det faktiskt personer som skriver om viktiga saker. Och med viktiga saker menar jag saker man bör tänka på, livet exempel. Ofta tänker man mer på sig själv än på andra. En sak jag tycker är väldigt intressant är hur man nu ser samhället rasa samman. Jag syftar på lågkonjukturen. När ska allt egentligen vända till det bättre. Jag mår dåligt över att se fler och fler personer få gå från sitt arbete. Jag vill kunna hjälpa till men det går ju inte. Det skrämmer mig att det är fler och fler för varje dag som går som blir av med sitt arbete. Och att hitta ett nytt arbete är lättare sagt än gjort. Jag har personer i min närhet som dagligen söker arbete men vad finns det egentligen för arbeten att söka, svaret är lätt, nästan inga. Och är det så att det finns någonting så söker alla det. Och eftersom att det är så pass många som är arbetslösa just nu så resulterar det i att det är ännu svårare att få arbetet. Jag hoppas verkligen att vinden snart vänder. Tänk när studenterna går ut på trappan och ska ut i den vuxna världen, skaffa arbete, lägenhet osv. Detta ser inte bra ut, låt vinden vända. Håller tummarna.

Jag har tänkt på en sak.. Tänk egentligen hur pass många det är som röker i Sverige. Tänk er då i hela Norden, Europa eller varför inte hela världen. Jag är absolut inte bättre än någon annan för jag snusar själv. Vissa säger att snus är bättre andra inte. Den fördelen jag ser med det är att personer runt omkring inte stör sig av det. Tänk exempelvis på rökare som står vid en busshållplats, tänder cigaretten, det luktar ut av bara helvete och vips vänder vinden och allt blåser på personen bredvid. Lukten är inte god, inte om ni frågar mig i alla fall. Dessutom sätter sig lukten i kläderna. Det är äckligt.

Nu handlar inte detta inlägg om lukten, inte om hur många som röker heller utan ett nytt intresse jag har fått. Det är nämligen så att det är en hel del som röker på mitt arbete. Vissa röker mer än andra vilket är självklart. Jag förstår att det måste vara extremt jobbigt att sitta på ett kontor en hel dag och känna suget efter ett bloss. Jag har ju turen att jag snusar och slipper därför vänta på en rast eller lunch, jag tar en snus när jag känner för det.

Nu till sak, detta intresse jag har fått är att räkna personer som går och röker. Tro det eller ej men det är sant. Och observera att detta endast är på skoj då jag tycker att det är så pinsamt att behöva gå ut och röka så ofta. Jag förstår verkligen inte hur vissa har tid att springa och röka säkert sju gånger per dag. Man har två raster samt en lunch ingenting mer och ändå springer folk förbi mitt fönster stup i kvarten. Hur kan det komma sig egentligen? Känner man att cigaretten är viktigare än arbetet eller vad? Som jag skrev ovan så kan jag förstå att det är jobbigt att måste vänta tills man får rast eller lunch men ett stort men är ju att man inte har något val. Man kan inte bara lämna sin arbetsplats för att röka bara så där.

Jag har funderat en hel del på det här med trådlöst Internet. Är jag på ett ställe där det inte finns någon nätverkskabel så söker jag direkt efter något trådlöst nätverk att komma in på. Som exempelvis här där jag är nu, jag hittar kanske tre om inte fler trådlösa nätverk att komma in på. Om jag nu skulle välja att sitta på något utav dom är det då lagligt eller olagligt? Liksom, räknas det som att jag tränger mig in på någon annans? Jag menar, visst det trådlösa nätverket ägs av någon annan men dom har själva valt att inte sätta något lösenord på det så då är det väl ändå deras eget fel? Dom får skylla sig själva helt enkelt, det är vad jag tycker. Eller är jag helt ute och cyklar nu?

Jag har tänkt på det här när det gäller vänner och icke vänner. Det sägs ju att, ”En riktig vän är en vän som är med just dig för den trivs i ditt sällskap. Den bryr sig inte om hur du ser ut. Den bryr sig inte om du skämmer ut dig inför alla. Den tycker om dig för just den du är och står vid din sida i vått och torrt. En riktig vän är en vän du litar på och som samtidigt litar lika mycket på dig. En vän som finns där, när och vad det än gäller, dag som natt.”

Det finns vissa stunder i livet när man stannar till, kollar sig omkring och märker och ser vilka som är och inte är sina riktiga vänner. Denna stund är nu, det är nu jag märker och det är nu jag ser. Jag ser vad ni håller på med, ni blundar och kollar bort, ni låtsas om som att ni varken vet eller ser någonting. Ni bryr er inte ett dugg. Jag tycker det är så himla fegt utav er att inte ens höra av er, fråga hur jag mår osv. Och det är precis det som gör mig så förbannad. Riktiga vänner gör inte så, punkt slut. Jag tror nog att dom flesta vet vad jag pratar om och om vilka personer det gäller. Jag tänker absolut inte nämna era namn här, det är ni inte värda. Och för guds skull, tro nu inte att detta är något slags inlägg skrivet för att skrika på hjälp. Jag har redan fått er hjälp, ni har visat mig hur man märker vilka som är och inte är sina riktiga vänner. Ni har absolut ingenting att hämta hos mig, ingenting. Vänner blundar inte för sanningen, vänner hjälps åt. En för alla, alla för en? Det är väl så det egentligen lyder men inte nu när det gäller er. Ni har nu valt er väg och nu väljer jag min, tro mig. Jag står här på egna ben och på egen hand. Och tro det eller ej men jag klarar mig riktigt bra, jag ramlar inte. Och om jag nu av någon konstig anledning skulle ramla så är det inte någon utav era händer jag sträcker mig efter, jag ställer mig upp helt själv och ler som aldrig förr.

Jag har tänkt på en sak, en sak som jag i och för sig tänker på rätt så ofta. Har ni aldrig tänkt på att reklamen på tv:n alltid är högre än vad själva programmet eller filmen man kollar på är. Det är så otroligt irriterande, man ligger liksom i sängen och tar det lugnt till en film och pang så slås reklamen igång och då är det nästan så att man får hålla för öronen. Sen har jag även märkt en annan sak, olika kanaler har olika volymer, så har man högt på exempelvis tv3 och byter till kanal5 så kan det skilja hur mycket som helst i ljudet. Är inte det aningen onödigt, åtminstone riktigt irriterande. Jag vill kunna kolla på tv:n utan att det ska kännas som att någon står med en stor megafon i örat på mig då reklamen går igång.

Fast och andra sidan så vet man ju varför dom har högt, för att vi som kollar ska reagera mer. Men ändå, riktigt irriterande om ni frågar mig.

Jag kom precis på att tänka på en sak nu när jag satt och kollade runt lite på mina kontakter på MSN. Jag har en grupp som heter ”Familj och Släkt”, den är fylld med 11 stycken kontakter. Det är rätt så häftigt att allt fler och fler börjar använda MSN, framför allt äldre. Bara därför ska jag nu räkna upp vilka jag har i den gruppen. Jag har Mamma, Pappa, Mathias (storebror), Tommy (lillebror), Robin (lillebror), Lina (min bäste vän som är inräknad som en i familjen), Carl-Johan (farbror), Nathalie (kusin), Christopher (kusin), Linus (Emil’s lillebror), Ulrika (Emil’s mamma), Ing-Marie (Emil’s mormor). Sen är ju även Emil inräknad som en i familjen men han har tur nog en egen grupp på min MSN-lista.

Det saknas fortfarande en del i släkten men som sagt, alla tycker inte om att prata via en dator. Men kort sagt, MSN är ett riktigt bra sätt att framför allt hålla kontakten med familjen och släkten.