Nu tänkte jag försöka sammanfatta förlossningen i en så kallad förlossningsberättelse. Kanske inte blir så sammanfattande utan mer utdraget men information som information. Nu vet jag dock inte riktigt hur jag kommer att börja all den här texten men jag kommer i alla fall att försöka skriva allt så utförligt som möjligt. Kommer att försöka minnas tillbaka till stunden på Sjukhuset men jag kommer även att ta hjälp av min förlossningsjournal som vi fick med oss hem.

Jag vet inte riktigt hur mycket ni minns av min graviditet men jag hade i alla fall inga förvärkar. Fick min första värk vid 00:00 lördagen den 2 oktober och värkarna fortsatte hela natten med tio minuters mellanrum. Jag sov ingenting pga. dessa värkar utan låg mest i sängen i chock. Visst gjorde det ont men jag tog mig igenom det hela här hemma och tog hjälp av både karln och duschen. Karln hjälpte mig med andningen, in genom näsan och ut genom mun. Duschen tog jag hjälp av för att få värmen att ta bort smärtan. Efter att ha haft värkar i hela 21 timmar så bestämde vi oss för att åka in på förlossningen. Vi ringde dom några gånger innan för att kontrollera så allt var som det skulle och när värkarna hade ungefär fem minuters mellanrum då kändes det som att förlossningsavdelningen skulle vara till hjälp. Även om jag kanske inte var öppen tillräckligt mycket så ville jag åka in för en kontroll och se så att allt var som det skulle och sedan ville förlossningen ge mig sömnpiller för att låta mig sova några timmar. I och med att klockan var så mycket så var stora ingången på Sundsvalls Sjukhus stängd så då fick vi åka och parkera på baksidan och gå in genom Akutmottagningen. En väktare hjälpte oss att visa oss vägen där vi skulle få följa ”den röda linjen” på golvet som skulle ta oss upp på förlossningsmottagningen. Det är alltså ett rött sträck som går längs golvet helt enkelt. Precis som jag skrev. Väktaren erbjöd mig en rullstol men jag kände att det skulle vara bättre att gå så att det hela skulle gå igång. Jag gick, gick och gick. Tyckte att den där sträckan kändes som en evighet och jag stannade en eller två gånger för att andas ordentligt. Karln höll mig i handen hela tiden och jag kände mig trygg.

Vi tog hissen upp på våning 2 dvs. där förlossningsmottagningen är och i och med att dörrarna var stängda så fick vi ringa på en klocka och vänta någon minut innan dom kom för att öppna. Klockan var alltså 21:32 när dom släppte in oss och började anteckna allt. Vi fick gå in i ett kontrollrum där jag fick lägga mig på en säng så att barnmorskan kunde klämma och känna på min mage. Efter att ha gjort det ett tag så kopplade hon på en CTG som hon körde i 12 minuter. Hjärtljuden låg nu på 140 slag per minut och i den här stunden så sov lilleman i magen. Varken karln eller jag förstod hur han kunde sova när jag hade såna värkar som jag hade. Minns att barnmorskan fick putta på hans huvud för att försöka få lite liv i honom. Vid den här tiden så var jag öppen 2,5-3 cm vilket inte var så speciellt mycket. Klockan 21:55 så fick jag förflytta mig från kontrollrummet in till en riktig förlossningssal. Fick förlossningssalen nummer fyra i fall någon undrar. Gällande rummet så kändes det bra. Fräsch, riktigt fräscht. Inte den där Sjukhuskänslan jag hade oroat mig för. Hur som helst så blev det en CTG här igen och vid den här stunden dvs. 22:20 så började jag att andas in lustgas. Enligt noteringar i förlossningsjournalen så gav det bra effekt och jag var mer avslappnad vid varje värk. Jag själv märkte inte så stor skillnad faktiskt. Jag hade ju förväntat mig att man skulle känna sig yr, må illa och allt men jag mådde bra. Jag har nu i efterhand frågat karln vad han tyckte och enligt han så tyckte han att jag blev betydligt mycket lugnare av lustgasen och att jag tog emot varje värk bättre så någon nytta gjorde den allt. Hur som helst så fick jag ha den här CTG på mig i en timme då dom ville kontrollera lite innan dom skulle bestämma sig för om jag skulle få sömnpiller och få sova några timmar med tanke på att jag hade varit vaken så länge eller om vi skulle fortsätta hela vägen. Klockan 22:31 var jag öppen 3 cm.

Klockan 23:36 går barnmorskan igenom vad CTG visat och allt såg bra ut. Jag hade dock värkar var femte minut så enligt noteringarna så bedömdes jag som ej igång utan att dom ville ge mig sömnpiller. Enligt noteringarna i förlossningsjournalen så står det att barnmorskan gick och talade med en läkare för att kontrollera hur mycket sömnpiller som skulle ges. Men det här vände snabbt. Klockan 23:45 hade jag jätte ont och då avvaktade hon med sömnpiller och lät mig i stället att ställa mig i duschen. Värmen var underbar. Karln fick stå med duschslangen på min rygg och mage vartannat. Efter att jag hade duschat och återgått till sängen igen så skulle barnmorskan känna på min mage. På vänster sida, nedre delen av magen hade jag hur ont som helst. Hon kunde knappt ta där utan att jag skrek att det gjorde ont. Klockan 00:10 kallade hon på en läkare som skulle komma och kontrollera mig. Dom var nämligen lite oroliga över att moderkakan hade gått sönder. Klockan 00:18 hade läkaren kontrollerat klart och då kommit fram till att det inte var moderkakan. Däremot förslog hon att jag skulle få en tidigare EDA. Innan denna bedövning skulle ges så ville dock barnmorskan fästa en skalpelektrod (läs: används för att följa barnets hjärtfrekvens under en längre period. Elektroden, en tunn metalltråd som sitter på en fem millimeter lång plastknopp, fästs på barnets huvud. Elektroden registrerar barnets hjärtljud. Värkarna registreras via en dosa på mammans mage eller med en inre värkmätare, en tunn plastslang som förts in i livmodern.) Men innan den skulle fästas så skulle vattnet få gå. I och med att vattnet inte hade gått av sig själv så tog barnmorskan hål på fosterhinnan så klockan 00:20 gick vattnet. Det kändes som en flod och det kom vatten i hela sängen och det rann till och med ner över golvet. Tänkte att nu var vattnet borta men barnmorskan informerade om att det skulle komma ännu mer vatten eftersom att kroppen hela tiden producerar mer så precis som hon sa så kom det hela tiden mer. Rann bra mycket. Efter att vattnet hade gått så fäste hon skalpelektroden på lillemans huvud.

Klockan 00:37 får jag klyx (läs: som rensar ändtarmen). Tänk så detaljerat jag skriver för er nu men ni ville ha en förlossningsberättelse och då måste jag ju notera så utförligt som möjligt. Det här var alltså en slags vätska som sprutades in i ändtarmen och som sedan skulle komma ut snabbare än jag vet inte vad. Kändes i alla fall bra att få det så att man inte behövde tänka på det under själva krystande. Klockan 00:55 ställer jag mig i duschen men 01:14 känner jag mig redo för att få EDA och gör mig därför i ordning. Sätter mig på sängen och väntar och klockan 01:43 kommer en narkosläkare in. Ni skulle ha sett mina ögon hur stora dom var. Jag var mer än rädd. För det första så är jag riktigt rädd för Sjukhus i sig. Det är den där konstiga lukten, kylan, dom som arbetar där och miljön i sig. Att alla läkare har dom kläder som dom har och skydd för både hår och mun som gör att det enda man ser är ögonen, det gör ju att man blir ännu mer rädd. Dom ser ju ut som på film liksom. Hur som helst så kommer den där narkosläkaren in. En utländsk man som bryter lite på något annat språk. Han var riktigt trevlig och försökte att lugna ner mig så bra han kunde. Karln fick ju hjälpa till han med. Jag fick verkligen en känsla av att nu dör jag. Jag tror nog att min blick på karln fick honom att känna sig riktigt hjälplös för han såg hur rädd jag var. Narkosläkaren ville i alla fall att jag skulle lägga mig på sidan när bedövningen skulle ges men i och med att jag hade värkar hela tiden och att jag hade ont på själva magen så rådfrågade vi om jag kunde få sitta upp i stället och det gick så bra så. Jag satte mig på sängen och karln satte sig på golvet framför mig. Han satt där för att jag skulle kunna luta mig framåt och krama om honom hårt medan bedövningen skulle ges. Och det här med bedövningen. Nu i efterhand så var det inte så farligt. Jag hade ju hört att det skulle göra hur ont som helst och att det var det värsta av hela förlossningen i sig men så var det inte. Inte för mig i alla fall. Det stack till lite men inte alls så mycket.

Klockan 02:13 finns det noterat att jag tycker att det känns bra med bedövningen dvs. EDA. Står att jag tycker att det trycker som bara den nedåt och jag minns här att barnmorskan berättade att jag skulle avvakta att krysta. Minns att hon gick igenom något om att krysta gör man när det verkligen är dags och det känner man. Vid varje värk ska man krysta tre gånger. Klockan 02:42 börjar jag att krysta aktivt. Finns noterat ”Sanna lyssnar in kroppen jätte fint!” Klockan 03:00 ”Sanna krystar på JÄTTE BRA!” Det är så synd att det endast noteras om mig egentligen. Det finns ju inte en enda notering om karln vilket jag gärna hade velat. Nu vet ju jag hur mycket han gjorde under själva förlossningen men det hade varit lika intressant att få noteringar om honom som med mig. Han var ju faktiskt med han också och han var så hjälpsam så. Utan honom hade jag aldrig klarat det här. Vi gjorde det tillsammans. Ett exempel var ju det här med andningen. Han hjälpte mig att andas in genom näsan, ut genom munnen. Vi hade ju inte gått någon Profylaxkurs men som jag tidigare skrivit så kan man ju säga som så att om någon hade sett oss vid förlossningen så hade man nog trott att vi gått en kurs. Vi var så duktiga tillsammans. Ett team. Men hur som helst. Tillbaka till allt krystande. Jag krystade tre gånger på varje värk och efter 30 minuters arbete så kom han ut dvs. klockan 03:12. 3648 gram och 51 cm lång. Han skrek direkt, precis som dom ska göra. Navelsträngen skulle klippas och det ville karln göra. Därefter fick jag upp lilleman på bröstet och herrejä.. så tårarna rann. Jag kände en lycka som är så svår att beskriva. Det går bara inte. Jag minns hur jag höll om honom medan min blick åkte mellan karln och Jamie. Där låg jag med min älskade son på mitt bröst och vid min sida hade jag min älskade karl. Tårar i mängder säger jag bara. Kärlek. Vi har efter nio månaders väntan nu äntligen blivit en familj. Jag, karln och sonen Jamie. Kärlek i mängder.

Nu vet jag inte riktigt hur mycket som jag ska skriva men det är väl lika bra att fortsätta kan jag tänka mig. Bara några minuter efter att jag fått upp Jamie på bröstet så skulle moderkakan ut. Det här var någonting som jag länge funderat över då ett flertal personer skrämt upp mig med att det skulle göra ont. En del har till och med sagt att det skulle göra ondare än själva förlossningen i sig. Min första tanke var smärta. Barnmorskan sa åt mig att krysta lite lätt och det gjorde jag och ut kom den. Kändes knappt någonting. För att följa noteringarna i förlossningsjournalen så kan jag informera er om att den kom ut exakt 03:16 så nu vet ni det. Även att barnmorskan höll upp den för att visa mig och karln, det trodde jag aldrig.

Klockan 03:50 dämpade barnmorskan ner belysningen lite i rummet och lämnade oss ensamma. Den här ensamma tiden kändes värdefull på alla sätt och vis. Det var ju nu som det bara var vi tre. Inte så bara och bara heller utan nu var det vi tre precis som vi ville. En familj. Efter att vi hade fått varit ensamma ett bra tag så kom barnmorskan in igen klockan 04:51 och den här gången med fika. Blev fika i form av varm choklad, kaffe, juice och mackor. Egentligen så skulle nog jag ha behövt ätit alla fyra mackor men jag fick endast i mig en sedan fick det räcka. Jag hade inte tid att äta. Ville ju hålla i Jamie hela tiden och se på honom. Han var ju så fin. Mammas och pappas pojke. Efter att vi hade ätit så var det lite kontroller som skulle göras på lilleman men klockan 06:27 blev vi lämnade för att vila. För er som har fött tidigare så vet ni att man måste stanna kvar på förlossningen i minst sex timmar efter klockslaget för födelse. Det är väl egentligen bara av säkerhetsskäl för att se så att allting går bra osv. Under den här tiden så kom även en barnläkare som skulle kontrollera så att lilleman var frisk vilket han var. Och vid 11:00 ungefär så var det vi som bestämde oss för att åka hem. Vi blev ju erbjudna att stanna kvar men jag kände verkligen för att åka hem till min egna säng och bara vara.

Jag vet inte hur andra ser min förlossning som och det är samtidigt väldigt svårt att få ner allt i text men jag har i alla fall försökt. När jag ser tillbaka på min förlossning och läser förlossningsjournalen så ser jag det hela som relativt enkelt. Enkelt på det sättet att just då så hade man en energi så stark. Energi på det sättet att då visste man att om några timmar så får jag upp min son på mitt bröst. Snart är smärtan över. Medan efteråt då gör det hur ont som helst nere i underlivet. Exempelvis när du ska på toaletten och göra behov ett eller två, kanske bara sitta ner på en stol eller varför inte smärtan när du bara går runt som vanligt. Att man blöder utav bara helvete och måste använda bindor som bara den. Att man måste byta ut dom hela tiden för att man blöder så mycket. Att man känner sig ofräsch. Att det till en början gör ont att amma. Att man kan få sår på bröstvårtorna. Nu i efterhand så blir jag faktiskt lite irriterad över att nästan alla skrämmer en om smärtan under själva förlossningen. Det är inte den smärtan man ska oroa sig över tycker jag för den klarar vem som helst då man vet att man snart får träffa sin son/dotter. Det är smärtan efteråt, tro mig. Men som sagt så är jag mer än nöjd över min förlossning. Har ingenting att klaga på faktiskt. Måste även tillägga ytterligare en gång hur duktig karln min var under hela förlossningen. Jag är så stolt. Han var till så stor hjälp och utan honom hade jag aldrig klarat det. Kärlek till dig.

Tänkte bara informera er om att värkarna har satt igång. Det började i går vid 00:00 när vi skulle gå och lägga oss och sedan dess har det bara fortsatt. Dom kommer och går var 10onde minut ungefär. Än är det inte dags att åka in men nu börjar det ju i alla fall att hända något vilket känns positivt. Och tummen upp för att karln är ledig i dag så att han kan vara hemma och ta hand om mig. Känns så tryggt.

Jag är som sagt fortfarande gravid så till alla er som undrar så är lilleman kvar där. Han vill verkligen inte ut. Nu har jag gått tre dagar över tiden och ju längre det går desto mer besviken blir jag. Jag vill ha han här utanför nu. Känner på mig att han inte kommer att vilja komma ut av sig själv utan att jag kommer att bli igångsatt den 12 oktober vilket är 14 dagar efter beräknat förlossningsdatum. Det skulle liksom inte förvåna mig om man säger så. Så typiskt min otur. Men man vet ju aldrig. Men för att inte bli mer besviken än vad jag redan är så ska jag försöka ställa in mig på en igångsättning för då behöver jag inte vakna varenda morgon och vara besviken över att förlossningen har satt igång. Så får det nog bli.

Nu måste lilleman bara komma för nu hänger speldosan redo att användas. Jag har redan varit där några gånger och dragit i svansen så att melodin till ”Slumra in” har spelats upp. Mysigt. Hur som helst så har jag bara lagt upp dom här fotona för att visa er hur den ser ut. Speldosan alltså. Sen kan man ju undrar hur en kanin kan ha en svans men det är ju en annan sak. Bara jag som funderar.

Nu när man går i väntans tider och bara väntar, väntar och väntar så känns tiden som en evighet. En minut är inte en minut. En timme är inte längre en timme. En dag är definitivt inte en dag. Allting går så mycket långsammare nu än tidigare. Tråkigt. Jag försöker verkligen att fördriva tiden och i dag gjorde jag det genom att ta med karln ut på olika butiker. Blev bland annat Babyproffsen där jag handlade en napphållare och ett gosedjur till lilleman. På fotot ovanför ser det ut som två gosedjur men så är det inte. Den till vänster är en speldosa som karln handlade för någon dag sedan medan den till höger är ett gosedjur. Den spelar den där kända melodin ”Slumra in” tror jag att den heter. Vi kommer förmodligen att ha den på barnvagnen, babyskyddet eller på spjälsängen. Vi får helt enkelt se men just för tillfället så hänger den på barnvagnen (läs: kan visa foto senare.) Fastnade verkligen för den här serien. För er som undrar så heter serien Alf och tillverkaren är Teddykompaniet.

I och med att barnvagnen har tagit sin plats här hemma så har jag som ni förstår varit på den ett antal gånger. Som ni ser så har jag bäddat och gjort den klar. Blev det efterlängtade Tummen påslakanset som jag handlade i början av graviditeten. Är barnsligt förtjust i Tummen faktiskt. Hur som helst så ska det även upp en vagnleksak och även där av märket Tummen men den kommer att hängas upp då lilleman väl är här för det är en av presenterna som min mamma och hennes sambo kommer att komma med. Och gällande täcke och kudde i mjukliften så är jag mycket medveten om att det inte alltid behövs utan att det beror på hur man klär lilleman plus hur vädret är ute. Ibland kan det räcka med en filt eller liknande.

Det här är nog den första graviditetsveckan som jag med besvikelse nämner. Vill inte välkomna den utan använder mig i stället av ordet nämner. Så här står vi nu i graviditetsvecka 41 (40+0). Jag har verkligen hållit både tummar och tår för att lilleman skulle välja att komma tidigare men det har ju tydligen inte hjälpt. Han är ju fortfarande kvar inuti min mage och ut verkar han inte vilja komma för jag har som sagt inte haft en enda förvärk än. Tänk att jag i går hade gått hela 100% av graviditeten dvs. 280 dagar av 280. Nu är jag en dag över och har med andra ord gått över tiden. Det känns åt helvete. Jag vet att det är helt normalt att man som förstföderska kan gå över tiden men som ni förstår så är det irriterande. Inte irriterande på det sättet att jag mår dåligt eller liknande för jag mår ju faktiskt bra. Det är ju bara det att vi har ju väntat i hela nio månader på att lilleman ska komma och nu när det beräknade förlossningsdatumet passerat så är det bara besvikelse. Men jag kan ju inte göra någonting. Är bara att vänta och förhoppningsvis så kommer man inte behöva bli igångsatt.

Jag vet inte hur många gånger som jag har gått in till vardagsrummet bara för att kontrollera barnvagnen. Inte kontrollera dess funktioner utan mer att kontrollera att den verkligen står där den står. Och faktiskt så står den där. Det är barnvagnen som vi beställde för hela tre månader sedan. Tänk hur vi har väntat, väntat och väntat men nu har den äntligen levererats. Som ni ser så blev det en Emmaljunga City Cross, en Quadrolift (läs: mjuklift) och sist en skötväska av märket Teutonia. Som ni minns så var jag ju inte så imponerad av Emmaljungas egna skötväskor så därför blev det en av ett annat märke där. Nu ska jag gå in till vardagsrummet för att kontrollera så att vagnen är kvar. Känns ju så overkligt. Nu vill jag verkligen att lilleman ska komma.

För mig är det en självklarhet att lilleman ska få sitt första gosedjur av mamma och pappa sin. Här förbereder vi allt ska jag säga er eller i alla fall så mycket som vi kommer att tänka på. Hur som helst så skrev jag om det här gosedjuret i går och jag skrev även att jag skulle återkomma med foto. Om det är intressant med ett foto på ett gosedjur kan ju diskuteras men jag skrev ju att jag skulle så här har vi den. En liten, mjuk och fin kanin av märket Teddykompaniet. Nu är det bara att hålla tummarna för att lilleman kommer att tycka om den. Om inte så fick han i alla fall sitt första gosedjur av oss och det är viktigt. Och för att vara på den säkra sidan så har jag till och med bäddat ner den i BB-väskan/förlossningsväskan för att vara säker på att den ska komma med. Nu är vi redo.