Efter ett mer eller mindre irriterande inlägg så dyker det alltid upp ett litet gladare. Man måste ju faktiskt få skriva av sig lite och det kände jag att jag fick göra där. Hur som helst så sitter jag i alla fall här framför min dator ihopkrypen som en liten boll i min datorstol. Har mina nya älskade hörlurar på mig och spelar just nu Lars Winnerbäck på högsta volym. Jag säger bara kärlek, jag ryser samtidigt som jag är hur varm som helst och mitt hjärta slår nästan tusen extraslag i minuten. Kan ni förstå känslan ungefär? Nåväl, det är i alla fall kärlek på hög nivå.

På torsdag är det som sagt frisören som gäller, strax därefter ska jag förhoppningsvis möta upp pappa någonstans. Han ska nämligen hit upp till Sundsvall och göra lite affärer så då tänkte jag passa på att träffa honom. Vi får se vad som händer, går planerna som planerat så följer jag med ner till Stockholm sedan men det är som sagt inte riktigt klart än. Annars så har jag väl inte så speciellt mycket att berätta, hörde att Helene har satt igång med Counter Strike igen, tack vare mig. Eller tack och tack, fick en liten hot-kommentar ”Om jag råkar bli beroende så vet du vem jag skyller på.” Men tur nog så var det ironiskt menat, eller? Jag är ju verkligen så rädd, jag skakar så att jag håller på att dö. Skämt och sido, blir bara roligt om hon börjar att spela för då har jag ytterligare en vän att spela med.

Jag har för övrigt spenderat största delen av dagen med mitt headset i mina öron. Men ingen blir ju gladare än jag då någon ringer mig. Dom som känner mig vet att jag kan prata hur länge som helst, skulle inte ens sluta om luften tog slut ungefär. Annars så har jag spelat Counter Strike, letat jobb, sett på film, lyssnat på musik och kollat runt på Internet ungefär. Jag ska väl alldeles strax ta och kolla på ett nytt avsnitt av ”Skins” och två nya av ”Andra Avenyn”.

Fick precis reda på att jag har en beundrare nere i Oskarshamn. Han har nämligen lagt upp en bild på mig som skrivbordsunderlägg på sin dator. Jag kan inte mer än le, le och åter igen le.

Jag har tänkt på det här när det gäller vänner och icke vänner. Det sägs ju att, ”En riktig vän är en vän som är med just dig för den trivs i ditt sällskap. Den bryr sig inte om hur du ser ut. Den bryr sig inte om du skämmer ut dig inför alla. Den tycker om dig för just den du är och står vid din sida i vått och torrt. En riktig vän är en vän du litar på och som samtidigt litar lika mycket på dig. En vän som finns där, när och vad det än gäller, dag som natt.”

Det finns vissa stunder i livet när man stannar till, kollar sig omkring och märker och ser vilka som är och inte är sina riktiga vänner. Denna stund är nu, det är nu jag märker och det är nu jag ser. Jag ser vad ni håller på med, ni blundar och kollar bort, ni låtsas om som att ni varken vet eller ser någonting. Ni bryr er inte ett dugg. Jag tycker det är så himla fegt utav er att inte ens höra av er, fråga hur jag mår osv. Och det är precis det som gör mig så förbannad. Riktiga vänner gör inte så, punkt slut. Jag tror nog att dom flesta vet vad jag pratar om och om vilka personer det gäller. Jag tänker absolut inte nämna era namn här, det är ni inte värda. Och för guds skull, tro nu inte att detta är något slags inlägg skrivet för att skrika på hjälp. Jag har redan fått er hjälp, ni har visat mig hur man märker vilka som är och inte är sina riktiga vänner. Ni har absolut ingenting att hämta hos mig, ingenting. Vänner blundar inte för sanningen, vänner hjälps åt. En för alla, alla för en? Det är väl så det egentligen lyder men inte nu när det gäller er. Ni har nu valt er väg och nu väljer jag min, tro mig. Jag står här på egna ben och på egen hand. Och tro det eller ej men jag klarar mig riktigt bra, jag ramlar inte. Och om jag nu av någon konstig anledning skulle ramla så är det inte någon utav era händer jag sträcker mig efter, jag ställer mig upp helt själv och ler som aldrig förr.