Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, hjälp mig? I lördags haffade jag åt mig ett rött nagellack i all hast. Hur som helst så bestämde jag mig nyss för att prova det. Rött nagellack kan ju faktiskt vara rätt så läckert. Men när jag hade dragit på det på alla naglarna så såg jag verkligen ut som en kärring. Jag såg verkligen en bild framför mig, en kärring som kommer krypandes på dansgolvet med hesaste rösten ever och naglarna dragandes på golvet, ”Vart är festen?”. Jag fick verkligen panik och sprang direkt in till badrummet för att hämta nagellacksborttagningen. Och det ska jag säga er, det är absolut inte det lättaste att få bort rött nagellack. Det sitter fortfarande färg kvar så nu ser man helt förstörd ut. Ser ut som att jag har mens på varenda finger. Jag säger bara, vilken Valborg.

Nu blir det till att ösa på med ännu mer nagellacksborttagning för så här kan jag inte se ut, punkt slut.

Jag skulle kunna kasta min mobil i backen, bryta den i tusen bitar, hoppa på den, bita på den, dränka den i en stor eller liten vattenpöl osv. Kan ni förstå hur irriterad jag är nu på en skala? Hur länge har jag haft min mobil egentligen, två år kanske? Och den är verkligen helt förstörd. Eller på utsidan ser den väl rätt bra ut om man bortser från att den ser ut som en stor och otymplig tegelsten från 40-talet, men annars så. Nu kanske ni undrar vad det är för fel på den, för det första så lägger den på utav sig själv ibland. Så endel blir ju aningen irriterad på mig och tror att det är jag som lägger på när det i själva verket är mobilen själv. Sedan så buggar den, ibland står det att jag har fått sms men när jag kollar så är det inget nytt. Sen händer det ofta att jag exempelvis får ett sms från Lina men att det står att det är från mamma. Jag blir liksom helt yr, ibland får jag liksom tänka efter ”Vem är det som kan tänka sig skriva det här?”.

Vem vet, det kanske finns någon där ute som har en mobil över som bara ligger helt ensam i en byrålåda och väntar på mig? Skänk den till mig, jag behöver den verkligen.

Nu känner jag verkligen att allt bara flyter på, ”full rulle, full rulle” så att säga. För det första så fick jag som sagt reda på att jag fick jobbet som jag sökte på Telia. Jag kommer att börja jobba den 26 maj. Det går inte att beskriva med ord hur mycket jag längtar. Sedan så ryckte jag tag i kragen och åkte ner hit till Stockholm till Michaela. Och sist men inte minst så såg jag nyss att jag hade fått ett mail angående eventpersonal. Det var ett företag som var intresserade utav att ha med mig. Frågan är bara om jag är lite sent ute med att svara på det. Men jag håller i alla fall tummarna. Lite extra cash skadar ju aldrig dessutom är det bra att ha med på sitt CV.

Vad är det som händer med mig? Förut uppdaterade jag min blogg minst tre gånger om dagen och nu har jag övergått till en mer hemlig person som knappt uppdaterar alls. Eller hemlig utav mig är jag väl ändå inte, saken är väl bara den att min fantasi faller i backen lika snabbt som jag kommer på någonting. Jag klickar mig in här på bloggen lite då och då, skriver några rader och därefter raderar jag det lika fort. Hinner liksom inte ens trycka på ”Spara och publicera”-knappen. Men nu har jag bestämt mig, detta inlägg ska publiceras så enkelt är det. Även om det inte är någonting intressant i det hela så ska det i alla fall sparas som ett bevis på att jag fortfarande lever ungefär.

Jag kan ju berätta lite om min nuvarande bleka, svenska och äckliga hudfärg. Jag har alltid varit ljus i hyn, solen och jag går liksom inte ihop. Och om jag nu mot förmodan skulle sätta mig i solen för att sola så blir jag inte brun ska ni veta, jag blir så där läskigt röd som en kräfta. Det måste nog ligga i släkten för pappa blir också så. Om jag hade varit neger eller åtminstone utländsk då hade jag köpt en t-shirt och tryckt ett tryck med texten ”Brun utan sol”. Men vad gör man nu då, nu när man är så blek som jag? Kanske dags för mig att köpa en t-shirt och trycka texten ”Vit utan blekningsmedel” på?

Nu är det nog dags för mig att hoppa in i duschen, vem vet det kanske blir något inlägg senare.

Jag tänkte bara klicka mig in här lite snabbt och berätta att jag fortfarande lever. Kan ni tänka er, hittills har jag överlevt alla stressiga Stockholmare plus tunnelbanorna. Det är inte dåligt det ska jag säga er. För er som inte riktigt har hängt med om vart jag håller hus så kan jag uppdatera er med att berätta att jag är i Bandhagen i Stockholm hos Michaela. Kan säga att den här helgen har varit hur rolig som helst, har egenltigen hur mycket som helst att berätta men tråkigt nog så tänker jag inte göra det nu, kanske i morgon? Hur som helst så hade jag planerat att åka hem i morgon men det har blivit ändrade planer, stannar kvar här ett tag till. Har ändå ingenting att åka hem till Sundsvall och göra, har tusen gånger roligare här nere.

I morgon vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Tänkte nog rycka tag i kragen och tvätta lite kläder medan Michaela är och jobbar. Sen när hon har slutat så hoppas jag på att vi hittar på någonting roligt. Skratt, skratt och ännu mer skratt. Och sist, finns verkligen så många snygga killar här nere me like.

Kameran har tråkigt nog inte hängt med riktigt i alla svängar. Visst har vi tagit bilder och dessutom filmat men jag önskar verkligen att vi hade fotat lite mer, men som sagt min Stockholmsresa är inte slut än. Så vi ska nog lyckas få till lite fler. Jag kanske lägger upp några bilder och filmer i morgon.

Jag och tåg går verkligen inte ihop, jag har liksom inte turen med mig om man säger så. I går var det som sagt dags för mig att åka tåg ner till Stockholm. Jag skulle vara tvungen att ta två tåg först ett Sundsvall-Gävle sedan Gävle-Stockholm. Väl på Sundsvalls tågstation så stod jag och väntade på mitt tåg, det stod redan ett inne men det var inte mitt. Då spelade dom upp i högtalarna någonting i stil med ”Vi har ingen chafför så detta tåg blir försenat vilket innebär att ni får åka till Gävle och därifrån åka buss till Stockholm”. Jag log lite för mig själv medan jag tänkte att jag skulle få slippa åka buss och endast vara med om ett tågbyte. När mitt tåg kom så såg jag på min biljett att jag inte hade fått någon sittplats vilket förvånade mig ännu mer. Skulle jag liksom hoppa runt och sätta mig där det var ledigt eller vad? Tur nog så var det nästan tomt i tåget så jag tog tag i två säten och tog det lugnt.

När vi hade åkt en bit fick jag höra detta i högtalarna, ”På grund utav banarbete så kommer detta tåg att stanna i Hudiksvall. Är det någon som ska resa vidare till Gävle eller Stockholm så kommer det stå en buss som kommer att ta er till Gävle tågstation”. Jag hoppade verkligen i taket av lycka, eller så inte. Ni kan inte tänka er mig med min packning och allt. Väl i Hudiksvall så hoppade jag av så fort jag kunde. Bussen som skulle ta oss till Gävle var en vanlig stadsbuss vilket innebar att det var trångt osv. Alla fick inte ens plats så många fick vänta på nästa buss. På bussen ställde sig en man upp och sa ”Jag måste sträcka på mig” , och det blev precis som jag trodde. Han la världens ”mök” så det stank i hela bussen. Jag trodde helt seriöst att jag skulle svimma, hade behövt en gasmask.

Väl på Gävle station så kom vi en minut, kan ni förstå det, en fucking-jävla-skit-minut försent och då hade mitt tåg åkt. Tur nog stod det ett annat tåg inne som det stod Stockholm på. Alla frågade om vi fick hoppa på det eller inte och där fick vi detta som svar, ”Visst får ni hoppa på men jag vet inte när det åker för vi har ingen chafför”. Jag var så less på allting så jag hoppade på det där tåget som såg ut att komma från 40-talet, slitet, äckligt och gammalt. Efter en kvart spelade dom upp i högtalarna ”Vi har nu hittat en chafför och han kommer om en kvart”.

Efter allt detta kaos så var jag tillslut framme i Stockholm och kan ni tänka er, jag överlevde 40-tals tåget. Hur som helst så var det Gisela som hämtade upp mig. Sedan åkte vi direkt och hämtade upp pappa och därefter åkte vi och åt middag på en utav mina favorit restauranger, en Thailändsk sådan. Tog som vanligt en ”Tom Yaam Goong”. Efter att vi hade ätit så åkte vi till Michaela’s jobb och hämtade upp henne.

Så nu sitter jag här helt ensam i Michaela’s lägenhet. Hon är nämligen och jobbar men hon kommer väl hem om ett tag. Själv sitter jag och väntar på att solen ska byta håll dvs. så att den ligger mot balkongen så att jag kan sitta där ett tag.

Äntligen är resan bokad och betald. Dock är det bara resan dit, hemresan ordnas på söndag eller någonting. Det löser sig allt. Det blir dock inte som väntat, blir ett tågbyte men det är väl sånt man får leva med. Frågan är bara hur det kommer att gå. Är det någon som ser en yr, förvirrad, kort norrländsk flicka med en massa resväskor som yrar runt och har sig i Gävle i morgon så kan jag nästan lova er att det är jag. Det skulle vara typiskt min otur att sätta mig på fel tåg, men det ska nog gå bra. Hur som helst så kommer Lina och hämtar upp mig i morgon för att skjutsa mig till tåget, vilken räddning då slipper jag släpa alla väskor och påsar på bussen.

Nu har jag inte tid att sitta här längre, är dags att fylla resväskan med en massa onödiga saker som vanligt.

Ni kan inte tänka er vad som hände nyss, eller rubriken säger väl det mesta men ändå. Fick precis ett samtal från Telia och dom kom med ett riktigt härligt besked till mig, jag fick jobbet som jag sökt. Ni kan inte tänka er hur glad jag är nu, det kändes som att en stor tegelsten togs bort från mina axlar, jag ler som bara den och hoppar runt. Nu är allt perfekt.

Glömde föresten berätta att jag träffade min kära pappa i dag. Han stod och väntade på mig vid torget med sin nya kärlek dvs. sin bil. ”Du ska bara känna hur den drar”, tror eller rättare sagt så vet jag att han är så nöjd över sin bil. Det är så roligt att se när han är så glad. Hur som helst så åkte vi till min favorit restaurang, en thailändsk. Jag vet att jag lovade både mig själv och er förra gången att jag skulle kolla upp vad restaurangen heter men mitt minne svek, ledsen grabbar och flickor. Hur som helst så åt vi det vanliga dvs. varsin ”Tom Yaam Goong” (räksoppa med chilipeppar och limejuice). Vi pratade på om både det ena och det andra, dock kändes det som att tiden bara rann iväg som sand. Efter att vi hade ätit så åkte vi till Apoteket och därefter skjutsade han hem mig. Synd att tiden inte alltid räcker till men vi ses förhoppningsvis snart igen, annars så hörs vi som vanligt via telefonen eller MSN.

Egentligen så hade jag lite planer på att följa med ner till Stockholm i dag med pappa. Tyvärr så ändrades mina planer när jag bland annat fick reda på att Isabelle skulle jobba, Michaela skulle jobba och lillebror Robin skulle vara upptagen med att tävla gocart. I och för sig så hade jag kunnat åkt ner och umgåtts med pappa men jag kände mig inte så laddad för det tråkigt nog. Det får helt enkelt ske en annan dag.

Nästa torsdag till söndag så befinnar jag mig på en helt annan plats, i en helt annan lägenhet, i en helt annan stad med en helt underbar person. Fredagen ser ut som följande, fullt ös medvetslös och samma sak gäller det på lördagen, ungefär. Ska jag vända den där meningen till lite mer fina valda ord så kan jag väl säga som så att det blir till att festa och umgås med folk. Nu är jag laddad och peppad som bara den. Nu gäller det bara att ingenting kommer i min väg. Jag ska försöka hålla mig frisk, köpa någon slags försenad inflyttningspresent, planera resväskans innehåll och en massa mer. Men nu är jag i alla fall laddad och glad. Detta besked gjorde min dag. Jag säger bara här kommer jag, borden gör er redo för fullt ös.