Jag vet inte riktigt hur jag ska börja detta inlägg, jag vet heller inte hur jag ska avsluta detta inlägg med en bra mening på det hela. Men det är väl som vanligt, jag får helt enkelt låta tankarna komma ut genom fingerspetsarna och sedan låta det flyta in i datorns vilda värld.

I dag är det ingen vanlig dag, eller nu kanske det är men egentligen så skulle det inte ha varit det. Det är i dag, den 27:e mars som vi tillsammans skulle ha firat tre år tillsammans. Kan ni tänka er, tre år tillsammans men nu har allt kastats bort som att allt bara vore sopor. Som att ingenting betydde någonting, som att allt bara försvann. Hur kan man ens kasta bort allt utan att ens försöka, ge det hela en sorts chans så att säga. Man ska inte ge upp så lätt, det fungerar inte så. Och min överraskning som jag hade planerat i dag åker ju direkt ner i soporna kan jag tala om. 27/3-05, ett datum värt att minnas? Jag vet inte riktigt, jag blir bara deprimerad av tanken. Du slängde allt, du kastade allt utan att ens ge det en chans. Vad i helvete är det för sätt?

Det här inlägget blev visst som dom tidigare dvs. att dom leder ingenstans. Dom gör varken saken bättre eller sämre och ni kommer ändå aldrig att förstå.

I dag har det inte blivit ett enda inlägg skrivet, tråkigt men sant. Det har berott på både det ena och det andra, sedan har jag väl inte haft någonting att skriva som jag har velat delat med mig ut av. Tanken har slagit mig, eller den slår mig rätt så ofta att allt jag skriver här kan tas på helt olika sätt. Jag kan exempelvis formulera en mening på ett sätt och ni kan få den att läsas på ett helt annat, förstår ni hur jag menar? Tyvärr så kan jag inte ge något exempel men är ni smarta nog så förstår ni säkert hur jag menar. Jag har även funderat över vad folk tänker med som skapar en blogg och skriver allt och nu menar jag verkligen allt om sitt liv, vill man verkligen att alla ska veta? Det finns liksom vissa gränser, jag vet ju själv på ett ungefär vilka som läser min blogg så vissa saker håller jag för mig själv. Jag delar alltså med mig utav det jag känner att jag vill dela med mig utav. Allt som jag skriver kan ju faktiskt komma emot mig om jag skriver fel saker. Nu menar jag inte fel som fel nu menar jag att en eller flera andra personer kan ta illa upp. Visst finns det saker jag skulle vilja skriva, men det går liksom inte. Även jag måste kunna vara lite privat. Strunt samma, denna text leder ingenstans.

I kväll, om man ska vara exakt på klockslag så var det vid 21.40. Då kom Lina och Henrik och hämtade upp mig, dom skulle nämligen ner på MAX och äta och jag ville komma ut lite så jag följde med. Dom skulle ”tröst-äta” så fint som Henrik kallade det, tydligen hade det gått dåligt för Timrå i hockeyn. Hur som helst, själv tog jag mig bara en glass. Och den här gången fick jag faktiskt i mig hela glassen. Såg även några kända ansikten på MAX vilket var lite trevligt. Efter att vi hade ätit så satt vi kvar ett tag och pratade sedan åkte vi en sväng på Köpmangatan för att kolla runt men där var det rena döda slakten, inte en enda människa ute. Då åkte vi till Statoil en sväng och sedan skjutsade dom hem mig, jag fick till och med skjuts ända fram till dörren, det får jag tacka och bocka för.

Jag har väl inte så mycket mer att berätta, som jag skrev tidigare, har ingenting som jag vill dela med mig utav i alla fall.

I kväll har jag haft besök av Isabelle från Stockholm. Vad konstigt det känns att säga från Stockholm, hon är ju egentligen härifrån Sundsvall men hon har nyligen flyttat ner till den stora staden med sin pojkvän. Kan ni tänka er att hon åkte ända hit upp för att träffa mig, endast mig och absolut ingen annan. Skämt och sido, hon skulle hit upp och umgås med familjen osv. Men då passade hon även på att hälsa på mig, riktigt trevligt faktiskt. Och det ska jag säga er, det var säkert sex år sedan hon var hemma hos mig. Kan ni tänka er så tiden kan gå, den bara tickar på som jag vet inte vad.

Hur som helst så ringde mobilen vid 21.30, ”Hej, vilket nummer bodde du på nu igen? Jag tror att jag står utanför”. Och mycket riktigt, jag öppnade dörren och där stod hon, glad som vanligt. Kändes skönt att få träffa henne, har liksom inte blivit av, inte ens då hon bodde här i Sundsvall. Känns som att vi sakta men säkert glider tillbaka till varandra, kanske man har chansen att hitta tillbaka till den gamla vänskapen? Vore ju hur underbart som helst.

Nåväl, vi satt bara på mitt rum och pratade en massa och kollade runt på datorn. Kändes riktigt bra att få prata av sig lite samtidigt som hon förstår det mesta, det känns som att det hjälps lite. Behöver verkligen flera fötter att stå på, för som jag känner mig nu så står jag inte stadigt på jorden, snarare långt därifrån. Vid 22.30 bestämde vi oss för att åka en sväng ner på MAX, när vi väl stod där och skulle beställa så ångrade vi oss och fick lov att backa ut ur kön. Jag kan tänka mig att dom som såg måste ha undrat vad vi höll på med. Vi bestämde oss för att åka till Mc Donalds i stället. Väl där så körde vi in i drive in, jag hade väldigt svårt för att bestämma mig. Hon som vi beställde utav måste ha trott att vi eller åtminstone jag var helt knäpp. Men så får det förbli, glass som glass. Man vill ju ha det bästa liksom. När vi hade fått våra saker så for vi raka vägen hem till mig och fortsatte att prata och kolla runt. Och för ett tag sedan så åkte hon hem, min glass står kvar, dock som en enda sås. Min matlust är inte så stor just nu, I dag har jag ätit en avokado och några få tortellini och en halv glass, det är vad jag har fått i mig. Inte likt mig att äta så pass lite.

Sist men inte minst så får jag väl ta och tacka dig Isabelle för att du tog dit tiden och kom hit och hälsade på mig. Kändes riktigt bra, det ska bli ändring på det här, vi ska ses mer och oftare.

Jag har föresten glömt att berätta att jag fick ett väldigt trevligt samtal i dag angående jobb. Först ringde telefonen och det var så klart ”privat”. Jag svarade och presenterade mig som jag alltid gör och då fick jag luren slängd i örat. Jag förstod ingenting, först tänkte jag att det kanske var någon som var osäker på om han eller hon ville prata med mig. Sedan en sekund senare ringer det igen, även denna gång med ”privat” nummer. När jag hade presenterat mig så fick jag ett osäkert svar, jag hörde att personen blev aningen tveksam. Min röst är som ni förstår inte på bästa nivån just nu, jag är hur hes som helst och får knappt fram något ord. Hur som helst så var samtalet väldigt bra. Nu känner jag mig nästan som ett fulladdat batteri igen. Nu är det bara att hålla tummarna så hårt det bara går, jag ska ha jobbet så enket är det. Sen vart det var, det tänker jag inte skriva här tråkig nog som jag är. Man vet ju liksom aldrig, jag kan ju ha otur och inte få det. Men nu ska jag inte tänka så, jag ska ha jobbet punkt slut. Jag är bestämd, jag vet.

Brevbäraren hade ingenting trevligt att lämna i brevlådan min. Jag hade fått tre kyvert, kan ni tänkar er, tre kyvert på en enda dag det är ganska bra det för att vara mig. Kuverten såg ut som följande, ett stort tunt, ett litet tunt och ett litet tjockt. Dock såg jag redan utanpå kuverten vilka det var ifrån och då drogs det inte på smile-banden ska jag tala om. Det största var från Arbetsförmedlingen, eller jag kanske ska skriva ”arbetslösförmedlingen” som jag säger. Det visade sig innehålla ett frågeformulär som jag ska svara på och sedan skicka tillbaka. Det tredje var från SEKO med en räkning på 322 kronor, den har jag precis betalat så nu är jag ytterligare 322 kronor fattigare. Det sista kuvertet visade sig vara från UNIBET. Det var en broschyr, ”Dan Glimnes Pokerskola”. Den ska tydligen innehålla 40 lektioner som gör en till ett pokerproffs. Och det kan jag redan nu säga, jag tänker inte slänga iväg mina pengar på något pokerspel.

Undra vad morgondagens brevbärare lämnar i brevlådan, det återstår att se. Hur som helst så var han inte på min sida i dag i alla fall.

Bloggstatistiken verkar hålla i sig än i dag, någon eller några sitter nämligen och uppdaterar min blogg stup i kvarten. Men det får ni allt ta och göra, det stör inte mig utan er eftersom ni aldrig får läsa någonting nytt och intressant. Jag uppdaterar inte precis oftare för att ni sitter och trycker på ”Upddatera sida”-knappen stup i kvarten. Strunt samma, ni förstår säkert bara det att ni alla är så nyfikna över hur mitt liv fungerar och ser ut just nu.

Hur som helst, i natt fick jag ett så kallat ”nattbesök”. Ungefär vid 00.00 kom det en bil och ställde sig utanför mitt fönster. Tur nog så hade jag persiennen ner dragen. Men jag kollade lite snabbt genom persiennen och bilen stod där ett bra tag utan att någon klev ur. Vem åker och ställer sig utanför mitt hus och mitt fönster mitt i natten? Och dessutom inte kliver ut ur bilen? Jag hade ju mitt fönster öppet så jag satt väl och lyssnade då och då men ingen gick ut ur bilen, och dessutom var den igång hela tiden. Själv orkade jag inte stå och kolla, ville någon mig något så är det den eller dom som får komma till mig. Och det gjorde dom inte så tydligen var det ingenting viktigt eller så var det inte till mig. Men står man utanför mitt hus och mitt fönster så borde det vara till mig tycker man. Vem kan det då varit, jag lär väl få fundera ett tag till. Är det så att det var någon till mig så kan jag ju ge dig eller er ett tips, vågar ni inte plinga på dörren så kan ni ju alltid ringa på min mobil.

I dag ska jag inte göra någonting, hade planerat att åka ner till stan för att träffa och umgås med en nära vän men så blev inte fallet. Sedan hade jag även planerat att vara lite med Lina men så blev in heller fallet. Jag har nämligen dragit på mig en förbannad-jävla-skit-förkylning, och den har du smittat mig med. Jag säger bara tack och bock, eller så inte. I morgon har jag i alla fall stora planer på gång, frågan är bara hur förkylningen ska gå. Försvinner den så blir mina planer verklighet, kvarstår förkylningen så blir det till att bita ihop och försöka bli frisk så fort som möjligt. En förkylning är verkigen det sista jag behöver just nu.

Annars händer det inte så speciellt mycket. Postbilen eller man kanske ska säga brevbäraren kom precis förbi såg jag. Undra om det lämnades någonting roligt till mig? Enda sättet att få reda på det är att gå ut och kolla så det ska jag göra nu.

Det var värst vad det tidigare inlägget drog till sig besökare och framför allt många uppdateringar på min sida. Hittills är det 79 unika besökare och 252 uppdateringar, vem eller jag kanske ska säga vilka är det egentligen som sitter och trycker på ”Uppdatera sida”-knappen stup i kvarten? Klockan är ju inte ens mycket, bara 18.59 så jag undrar allt hur statestiken ser ut senare i kväll. Och sedan kan man även undra vart alla kommentarer tar vägen. Alla verkar vara riktigt nyfiken på hur mitt liv ser ut just nu men att kommentera det hör inte till er vardag eller? Men jag skriver i alla fall inte här för att få en massa kommentarer. Jag skriver här för att jag vill och för att det finns vissa saker som jag vill få sagt.

Hur som helst så har jag absolut ingenting alls att berätta. Eller jag kan berätta en sak, en mindre intressant sak, jag råkade kliva sönder mina tavlor i dag då jag klev upp. Jag hade nämligen tagit ner dom från väggarna för att jag mådde så dåligt av att se dom hänga där, så hade jag tagit ut korten och lagt ramarna fint och försiktigt på golvet. Men i dag då klockan ringde så flög jag upp ur sängen och klev rätt på glasen så det sprack. Så nu ligger det glas över fulla golvet men det får det allt ta och göra. Jag är inte precis på humör för att städa, då går jag hellre på all glas. Så var det med det.

Ni ska få det hela svart på vitt, sanningen om vad som har hänt. Jag vet att det är många som undrar och jag vet exakt hur det kommer att bli, bor man i en liten stad så gör man. I går dvs. fem dagar innan vi skulle fira tre år tillsammans, eller vänta, jag ska inte säga vi för det finns inget mer vi längre. Han gjorde slut, dumpade mig och lämnade mig rätt upp och ned. Sedan kanske ni undrar varför jag skriver det här på bloggen, det är för att jag vet hur det annars kommer att bli, vissa reagerade väl kanske på mitt tidigare inlägg andra inte. Men skulle jag inte skriva det här inlägget nu och säga som det var så skulle alla undra, gå runt och viska och ha sig. Jag säger bara fuck-this-fucking-stad. I och för sig så vet jag väl inte riktigt om det här inlägget kommer att hjälpa, det kommer ändå viskas och ha sig, vet hur Sundsvall fungerar. Sen har jag redan nu märkt, ingen vågar skriva, ingen vågar fråga. Känns väl till viss del ganska skönt att inte alla pang-boom bara pepprar på frågor via exempelvis MSN. Men och andra sidan känns det rent ut sagt åt helvete, vissa utav er vågar inte ens skriva, ni är mina vänner men sitter hellre där och bara kollar, vad tänker ni med? Och det där var väl egentligen ingen fråga, det var en fet smäll på käften på er. Nu har ni i alla fall det hela svart på vitt.

Jag har tänkt på en sak, en sak som jag i och för sig tänker på rätt så ofta. Har ni aldrig tänkt på att reklamen på tv:n alltid är högre än vad själva programmet eller filmen man kollar på är. Det är så otroligt irriterande, man ligger liksom i sängen och tar det lugnt till en film och pang så slås reklamen igång och då är det nästan så att man får hålla för öronen. Sen har jag även märkt en annan sak, olika kanaler har olika volymer, så har man högt på exempelvis tv3 och byter till kanal5 så kan det skilja hur mycket som helst i ljudet. Är inte det aningen onödigt, åtminstone riktigt irriterande. Jag vill kunna kolla på tv:n utan att det ska kännas som att någon står med en stor megafon i örat på mig då reklamen går igång.

Fast och andra sidan så vet man ju varför dom har högt, för att vi som kollar ska reagera mer. Men ändå, riktigt irriterande om ni frågar mig.